Dzesii

We will be who we are

 

" Det finns de som säger att ödet är något bortom vår kommando,
att ödet är inte vår egen. Men jag vet bättre Vårt öde bor inom oss.
Du behöver bara vara modig nog att se det. "

 

Många tror att ödet är löjligt, något som inte alls existerar utan endast är påhitt.

Men om jag ska vara fullt ut ärlig så tror jag faktiskt väldigt starkt på ödet, allt händer utav en anledning. Som jag t.ex. har aldrig blivit fullt ut accepterad utav familj, mitt alldeles egna kött och blog. Aldrig haft någon pappa med in i bilden, känt mig oduglig utav min mamma.. hur mycket jag än försökt att kämpa för att få min mamma att bli åtminstone lite nöjd utav mig, sin dotter. Hjälpt till att hålla huset rent, hjälpt till med maten, mer eller mindre uppfostrat min lillebror när han näst in till varit nyfödd. Mina bröder har aldrig speciellt velat umgåts med mig, jag har aldrig dugit tillräckligt mycket för att finnas med in i bilden. Dessa få gånger jag dög för dem var ifall dem själva behövde hjälp som barn passning eller andra baktankar dem haft. När jag haft viktiga skoluppgifter /prov att studera till, var det viktigare för dem att jag skulle slita hemma med skitgöra istället för att få plugga ifred och fokusera på skolan. Jag har flertal gånger fått tagit skit som jag inte alls förtjänat, blivit åklagad utav dem om saker som jag inte alls gjort och aldrig ens skulle kunna göra i hela mitt liv! Men jag fick endast försöka smälta detta inom mig eftersom jag hade verkligen ingen talan, ingen lyssnade ändå så tillslut var det inte ens värt att försöka. Min så kallade styvfar försökte få in mig via anstalt genom att säga lögner om mig så dem skulle ta in mig dock fungerade detta inge vidare för honom.. kan bero på att det var lögner, sanningen kommer som sagt alltid fram. Men just den känslan då han skrek detta åt mig och om att ingen förtjänar att ha mig, att jag inte ens borde funnits till liv, att jag är oacceptabel osv.. och att min alldeles egna mor inte ens stod till försvar, försökte inte hindra honom, försökte inte hjälpa sitt egna barn, denna känslan lever ännu idag inom mig fastän jag inte försöker att tänka på detta eftersom dem inte är värdig mina tårar! Men det gör ont, det gör det verkligen! 

Jag talade om flera gånger åt min mamma att den dagen jag inte längre kommer finnas kvar, kommer svärfars ilska åka ut över min lillebror (hans egna son), men dessa ord för henne existerade inte ens och tråkigt nog hade jag rätt. Detta började då min lillebror var endast 3 år gammal och blev utsatt utav att bli slagen utav sin egna far ett ex antal gånger och jag kunde inget göra, tro mig jag har försökt vart enda gång!! Det dödar mig inombords att han behövt blivit utsatt för detta och nu är rädd för att ens prata med sin pappa ifall det är något som bekymrar honom. Så ska detta inte behöva vara!! Men nu sitter iaf den skitstöveln inne i fängelse, får sota för sina egna misstag i livet! och hoppas ärligt talat att han aldrig mer får se pojken sin!! Det som är gjort är inte friskt på något vis!! Något tråkigt och även konstigt måste jag även erkänna att jag inte alls förstår att min mamma tänker fortsätta sitt liv tillsammans med min så kallade "svärfar" efter allt han gjort! Hur förbaskat mycket han gjort illa mig, hunden och sin egna son på 3 år!!??!!?!

Jag har nu tagit klivet att säga upp kontakten med hela min så kallade familj och lever nu livet på egen hand med dessa personer som verkligen uppskattar och älskar mig för just den person jag är. Att säga upp kontakten var inte alls lätt men jag lever mycket mer sunt liv nu, mår mycket bättre utan att behöva bli utnyttjad, bli dåligt behandlad, bli anklagad till saker man inte har något med saken att göra och helt enkelt ta skit.

Det som mest gör ont är att jag inte får träffa min lillebror, mitt lilla solsken som är en del utav min glädje. Jag har även många gånger tänkt på att den dagen han blivit lite äldre och förstår saker och ting lite klarare, kan vara mer fri i livet .. då ska jag ta kontakt med honom och berätta precis allt och att det inte alls är att jag inte brytt mig om honom, att jag inte hälsade på honom osv utan att jag hade inte mycket till val men att det inte gick en enda dag utan att jag tänkte och saknade honom. Hoppas och önskar utav hela mitt hjärta att han aldrig kommer hata mig, utan att han en dag kommer förstå. 

 

Dear brother, I'm missing you like crazy! ♥ ..some day you will understand and realize the whole truth.

No one will ever take mine love from you, ever! ♥ Forever on mine mind.

 

 

Gud jag sitter just nu och gråter, tårarna bara rinner nedför kinden.. Detta är verkligen inte lätt för mig!

Men det jag vill komma till är att trots att jag aldrig blivit älskad och önskad, trots ångern ifrån min mamma att jag föddes så fann jag en ny familj som tog mina händer och hjälpte att resa mig upp igen, givit mig nytt hopp i livet, givit mig tryggheten och känslan att detta verkligen är mitt hem där jag känner kärleken i luften. Behöver inte mer känna mig rädd när jag är hemma utan nu är jag trygg och uppskattad.

Så även utifall det kan kännas jobbigt så händer saker utav en anledning, efter regn kommer solsken.
Ge aldrig upp även ifall det endast är problem, du får bara ett liv så ta vara på det och fortsätt att kämpa! Det lönar sig i slutänden.

 

(En bild på mig och min älskade vän Cicci, älskar dig massor vännen!<3)

 

 

 

PussLOVE.. XOXO<3.
..Until next time!

Gumman <3 tycker det är klokt av dig det val du gör, och bra att när han blir äldre så kan du ta kontakt med honom, lille söta bror din! <3

Jag älskar dig och är så glad för alla dessa år vi varit vänner <3